Brunells-bröderna Anders och Lars presenterade företaget med produkter tillsammans med BlyfönsterSpecialisten på mässan "Hem och villa" i Älvsjö i oktober 2001 (ovan) och vid mässan "Ljus 2000" i Älvsjö år 2000.

Brunells skyltfönster på Riddargatan 25.

"Det här är en av de första verkstäderna jag besöker, en av dem som gjorde att jag ville göra den här boken. Brunells Konstsmide ligger på Riddargatan 25 och för ett par år sedan jobbade jag i närheten och passerade verkstaden med jämna mellanrum. Redan skylten var iögonfallande i guld och svart med texten Brunells Konstsmide. Ett stort rektangulärt fönster mot ett mörkt rum en halvtrappa ner. Kristallkronor som hänger från taket här och där i olika höjder. Större och mindre lyktor i en lång rad. Väggarna har en obestämbar, mörk färgnyans och är mer eller mindre täckta av föremål, maskiner och förvaringslådor av industrikaraktär. Jag stannar till en stund utanför varje gång, att titta rakt in i hjärtat av verksamheten, få se hur det går till. Att liksom bli inbjuden till att ta del av processen innan saken är klar – alltid lika fascinerande. Skönheten i det blottlagda görandet.

Vid något tillfälle gör jag mig ett ärende till verkstaden och kliver in. Jag minns det som att jag frågar efter möjligheten att få köpa en takkrona i jugendmodell jag sett i fönstret. Men det är bara en förevändning för att äntligen få insupa atmosfären i lokalen, vara en del av den, om än bara för en kort stund." Så börjar kapitlet om Brunells Konstsmide i boken "Verkstäder" (Natur & Kultur, 2018) av Cilla Ramnek.

"Lars Brunell, Lasse, berättar för mig att det alltid kommit personer som velat hänga i verkstaden. Och fotografer, som velat dokumentera miljön. Jag skulle ha frågat vad han tyckte om det, men glömde det i ögonblicket. Lasse är inte den som ägnar sig åt självbespegling, den typen av koketteri verkar främmande för honom. Han berättar istället att det en gång kom in en gubbe som sedan stannade i 28 år och de har varit lite försiktiga efter det. Det kan svara svårt att sätta gränser om man är vänlig, enas vi om. Säkrare då att inledningsvis vara lite kärv." - "Jobbet är kul. Att vara i hantverket. Det är nya saker hela tiden. Jag tröttnar aldrig, har inte haft tråkigt en enda dag, tror jag”, berättar han." I kapitlet om Brunells Konstsmide i boken "Verkstäder" (Natur & Kultur, 2018) av Cilla Ramnek.

"Folke Brunell tjänstgjorde till en början som mekaniker på Statens Järnvägar för att senare starta modellverkstaden på Sveriges Television. År 1960 bestämde han sig för att bli sin egen och köpte då konstsmedjan på Riddargatan och gav den namnet Brunells Konstsmide. Folke Brunells två sönder Lars och Anders började så småningom arbeta i företaget, även de. Den yngre av bröderna, Lasse hade tidigare praktiserat på en reklambyrå under gymnasietiden och hade kanske tänkt sig en framtid i den branschen. Men vad som från början var tänkt som ett sommarjobb i faderns verkstad kom sedan att blir hans yrkesgärning. Lasses äldre bror Anders gjorde annat under några år, men så småningom bestämde sig även han för att ansluta sig till firman." I kapitlet om Brunells Konstsmide i boken "Verkstäder" (Natur & Kultur, 2018) av Cilla Ramnek.

"Vid tiden för köpet hade det i villkoret också ingått en anställd, en person vid namn Harry Hollner, och han var den som lärde upp Lars och Anders. Harry var alltid prydligt klädd i verkstaden, med vit skjorta och slips, berättar Lasse. Humoristisk och en mycket tålmodig läromästare, fortsätter han. Lasse vill inte kalla sig konstsmed, ”Nej, jag är metallarbetare”, säger han. Och i dagens läge tar tillverkningen av lyktor nästan all hans tid. Lyktor i svärtad mässing för inomhusbruk och i koppar för utomhusbruk. Från början fanns det två olika modeller, men sortimentet utvecklades så småningom. ”Farsan satt och ritade på nätterna”, berättar Lasse, och det är de ritningarna man går efter än idag. Lyktorna är i klassisk stil utan att vara nostalgiska. ”Det är inget museum”, som Lasse säger. Tidigare var det Anders som stod för tillverkningen av lyktor, medan Lasse gjorde allt annat, men sedan Lasse blev ensam kvar i företaget är det numera han som gör lyktorna. ”Det behövs ingen manual”, säger Lasse. Han har det i blodet utan att tänka. Konstsmidesverkstaden har som rutin att dricka förmiddagskaffe med Renée och Niclas Kuhn hos Blyfönsterspecialisten varje fredag och då passar man också på att överlämna de lyktor som behöver glas. Den delen sköter nämligen Blyfönsterspecialisten om." I kapitlet om Brunells Konstsmide i boken "Verkstäder" (Natur & Kultur, 2018) av Cilla Ramnek.

"I Sverige finns inte många verksamma inom hantverket. Sakteligen gör han sig av med maskiner som inte längre används eller som är alltför ålderdomliga. ”Det är ett mjukt sätt att förbereda sig på det som komma skall vad tiden lider”, säger han. ”Kan i inte gå runt och titta lite en gång till?”, ber jag. Vi reser oss från köksbordet och går ner några trappsteg, in mot den mörka delen av verkstaden. Promenerar runt, pekar och pratar. Lasse lyfter lite på en filt för att visa mig en magnifik mekanisk maskin därunder. Den ser mystisk och storslagen ut i mina ögon och jag säger att den skulle göra sig som en konstnärlig gestaltning någonstans, att den är som en skulptur. Kanske utomhus! Men Lasse säger att den då skulle rosta. För övrigt väger den minst ett halvt ton och är svår att flytta. Det låter på något sätt betryggande, tänker jag." I kapitlet om Brunells Konstsmide i boken "Verkstäder" (Natur & Kultur, 2018) av Cilla Ramnek.